m00nfl0wer - The One And Only!

Peter är Emmi's pappa. Punkt slut.

Hon skulle inte kunna få en bättre pappa än vad Peter är. Han finns där, han tar hand om henne och han bryr sig om henne. Han älskar henne och hon älskar honom lika mycket tillbaka. Han ställer upp för henne och tröstar henne om hon är ledsen, skrattar tillsammans med henne och han tillrättavisar henne om hon gör fel samt berömmer henne när hon gör något bra. Han är så som en pappa ska vara, helt enkelt. <3

I början var det jobbigt att gå till psykologen, för jag har så dåliga erfarenheter av det. Men nu känns det faktiskt bättre, jag och Silke har fått en bra kontakt så det känns bra alltihop. Jag har fått lite hemläxor i form av skrivuppgifter och läsuppgifter. Det första jag ska göra nu är att se hur mina dagar fungerar, vad jag undviker för att slippa ångestkänslor och sånt.

Allt går ju automatiskt så jag vet knappt vad jag undviker längre. Från början kändes det knäppt att jag över huvud taget undviker saker, jag var knappt medveten om det. Men när jag började läsa mer ingående i vad social ångest är så kände jag bara igen mig mer och mer. Min onda cirkel snurrar på, varje dag. Det är nästan läskigt att tänka på, att jag undviker så mycket saker bara för att jag ska slippa känna ångest. Och är det någonting jag måste göra så har jag mina knep så jag klarar mig igenom dom svåra situationerna.

Jag vill att allt jag gör och säger ska vara 100% perfekt, men den regeln är ganska knepig och eftersom att ingenting någonsin är perfekt så kan jag inte ens följa min egen lilla regel så resultatet blir att jag t.ex bara är tyst när jag träffar en massa människor eller när jag ska ringa viktiga samtal. Har klarat att ringa till försäkringskassan några gånger, men gissa om jag varit nervös. Visste knappt vart jag skulle ta vägen. Har även ringt polisen en gång, det var riktigt jobbigt men det behövdes. I mitt huvud får jag för mig att alla jag träffar (Nästan åtminstone) ska tycka att jag är konstig, dum eller någonting annat absurt som ploppar upp i mitt tankspridda huvud.

En annan sak jag avskyr med mig själv är min impulsivitet. Jag är inte stolt över att vara impulsiv när jag blir förbannad eller deprimerad.  Min impulsivitet har, när jag var yngre, lett mig in i ett självskadebeteende som varit svår att sluta med. Det händer än idag att jag gör illa mig själv medvetet.. även om det "bara" är genom att dunka huvudet i väggen lite lätt så är det ju ändå ett självskadebeteende. Men ibland behövs det för att ta bort den psykiska smärtan som tränger sig på när livet inte är på min sida. Nu var det iofs ganska länge sedan jag kände sådan psykisk smärta, så därför har jag inte "behövt" dunka huvudet i väggen.

Mina tvångstankar vill jag bli av med, dom är både onödiga och jobbiga. Jag måste inte ha matchande bestick, jag måste inte ha ett speciellt glas till t.ex mjölk och ett annat glas till juice, saker kan få stå på fel platser ibland och framför allt.. det gör ingenting om Emmi har någon smutsfläck på sin tröja! Men det sjukaste är att för mig gör det något, dom här sakerna (+ många fler) är extremt viktiga för mig. Men det går inte att få bort över en natts sömn, det är någonting jag måste träna på. Som med allt annat. Vägen mot att kunna handskar med mina problem kommer att kännas lång, jobbig och ibland hopplös.. men i tillslut kommer jag mår så mycket bättre.

Over and out.

Nu kommer ångesten krypande... igen. Jag faller och vet inte hur jag ska göra. Orken försvinner och jag har ingen lust att göra någonting hemma. Allra helst sitter jag bara och latar mig, så trött är jag. Orkar knappt ta mig upp ur sängen på morgonen, men jag gör det för Emmi's skull för nu har hon ju börjat på dagis igen. Det behöver hon. Och det glädjer mig att hon fått så många nya kompisar nu, hon är så lycklig och harmonisk. Min söta lilla unge.

Men trots min söta unge så känner jag lite halvångest inför framtiden. Hur ska allt bli? Oftast är jag den där "Det löser sig"-tjejen även fast jag egentligen är nervös över hur allt kommer att bli. Försäkringskassan står inte på min sida längre, dom har ändrat sig helt. Men jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och ska på möte där på torsdag, Peter följer med. Min underbara man. Känns helt sjukt att säga.. jag har en man! Hur som helst, får hoppas att samtalet hos arbetsförmedlingen är givande, att dom hjälper mig så att jag kan börja arbetsträna. Jag vill verkligen det, det är så tråkigt hemma.. jag vill röra på mig, göra någonting och framför allt stärka min självkänsla och självförtroende.

Jag ska klara det här, det är jag helt säker på även om vägen dit känns lite bökig och jobbig just nu. Peter finns för mig och stöttar mig. Lena och Björn finns för mig hela tiden, vilket jag är jätteglad över. Underbarare människor får man leta efter och man finner det aldrig.

NEJ, fan.. nu känner jag ångesten igen. Ångest ångest ångest, panik panik panik. I morgon ska jag till psykologen igen, känns ganska bra för jag har lite jag vill få ur mig där. Men jag har misskött mig, fick en "hemläxa" av henne men har totalt glömt bort att göra den. Dumma mig. Argh.

Ja, jag var ju på möte med överläkaren och psykologen här i förra veckan, tror jag det var? Jo, men det var det.

Nu kan jag äntligen släppa ut allt, hua. Det gick inte alls bra där. För det första tänker han aldrig skriva eller säga att jag har Borderline, för det finns inte dokumenterat hur dom gjorde när dom ställde den diagnosen. Hallå? Det finns inte mycket att göra.. gick igenom kriterierna med psykoterapeut (Som jag hade träffat massa gånger!) och hon pratade med en läkare och dom tog beslutet tillsammans. Jag har till och med papper på det. Så den där Hassan kan ta och stoppa upp sin läkarlicens där solen aldrig skiner, för han verkar ändå ha hittat den i ett flingpaket.

Jag fick utbrott på honom och sade att jag HAR Borderline. Men han kommer bara säga/skriva det om  jag gör en ordentlig utredning om fyra år.. ja, FYRA ÅR. För enligt honom "får" man inte ställa en Borderline-diagnos på någon under 24år. Jaha, läkare jag pratat med har sagt 18år. Hassan menade på att man utvecklas hela tiden, NÄHÄ? Gör man? Det visste jag inte. Döööh. Självklart utvecklas man, men jag har haft samma beteende sen jag var runt 11-12årsåldern men jag var värre då. Vi pratade lite om andra saker så som arbetsträning och sjukskrivning, men han var helt störd hela tiden så tillslut fick jag ett utbrott på honom och sade rakt ut högt "Ja vi kanske skulle ha bytt till en läkare som kan och förstår svenska".... och av bara farten när jag gick ut så sade jag "Flytta hem" och smällde igen dörren. Visst, rasistiskt att säga så men jag har sagt att jag är väldigt impulsiv och säger saker jag inte menar. Men helt ärligt, han kan flytta hem om han inte kan lära sig ordentlig svenska så man förstår vad han säger.

Jag gick ut, fick panikattack efter panikattack, kräktes och grät. Ringde till Peter som var på Max med Emmi. Dom åkte direkt och hämtade mig, men Lena satt kvar där inne med Hassan och Silke. Peter gick in och berättade att jag fått värsta panik attacken.. vet inte så mycket sen förutom att Hassan hade sagt att han kunde bli av med läkarlicensen och få flytta hem till Irak igen om han skrev att jag har Borderline utan att ha det dokumenterat. Hahahahaha.

Ja, visst. Sverige kanske behöver mer läkare.. men helst sådana som kan prata ordentlig svenska! Man behöver ju fan nästan tolk om man ska förstå den där människan. Jag försökte i början av mötet, att förstå alltså, men tillslut orkade jag inte försöka för jag hörde inte vad han sade så då slutade jag lyssna.

Idag har jag fått hem papper om att Hassan själv har diskuterat lite med chefsöverläkaren och beslutat att jag ska få byta läkare. Skönt! Hoppas det är någon med hjärnan på rätt ställe som kan prata så man förstår. Eller en kvinnlig bara, mycket lättare då också.

Hur som helst, han skulle tydligen skriva sjukskrivning till mig som jag ska skicka till försäkringskassan, så vi får hoppas att han verkligen gör det så jag får hem pappret snart och sedan att FK godkänner det hela för jag vill verkligen börja abretsträna så jag kan träna bort min socialfobi. Det är ju min sociala fobi som ställer till det mest för mig i min vardag. Hoppas hoppas. Dessutom ska jag få någon sorts medicin (Antidepp ellernåt), hoppas det inte är zoloft eller något annat man ökar i vikt med. Då vill jag inte ha det, har redan tillräcklgit med ätstörningar och viktproblem som det är nu. För nu har jag bestämt mig för att inte äta någonting.. känner mig ful, tjock och äcklig. Väger nästan 70kg, valkarna bara hänger och jag mår så otroligt dåligt. Och ja, jag vet att det finns dom som har det värre än mig med vikten men jag mår verkligen dåligt.. förut vägde jag 45kg till mina 158cm. Och jag tänker fanimig gå ned till åtminstone 50-55kg. Ska ju gifta den 16 April också, även om det är borgerligt så vill jag ju ha en fin klänning på mig och det tänker jag inte ta på mig om jag ser ut såhär runt magen. Bleh.

Nåja. Har en tid hos Silke igen onsdag nästa vecka. Får hoppas att det blir ett givande samtal. Jag måste klara det här, det har jag bestämt.. för min egen skull och för framtiden. I framtiden vill jag ha ett heltidsjobb, ungar och ett hus med min älskade sambo. I framtiden, jag ser nästan fram emot den.

Varför kan jag inte vara normal i huvudet för?

Nu kommer ångesten krypandes tillbaka. Är så otroligt missnöjd med mitt utseende just nu. Väger 67kg och jag klarar det inte mer, självklart finns det dom som har det värre med vikten men jag väger mycket för att vara jag. Inga av mina kläder passar, ingen bh som jag har passar och jag är för fattig för att kunna köpa en helt ny garderob. Ibland önskar man att man vore en snuskigt rik snobb, men helst bara för en vecka eller två så att man kan köpa det man behöver och sedan gå tillbaka till ens egna liv.

Jag behöver ett jobb, helt klart. Men hur lätt är det när man hamnar mellan stolarna hela tiden? Jag klassas inte som sjuk men heller inte som frisk, vad är jag då? Hallå? Det är så frustrerande, alltihop. Jag är så osäker på allt att jag inte ens kan skicka in en dagisansökan till min dotter, för jag är så osäker att dom ska klaga på mig och säga att jag inte fyllt i om jag jobbar eller är inskriven på arbetsförmedlingen. Jag vågar inte.

Nästa onsdag ska jag till psykologen. Lena och Emmi följer med såklart. Silke lär undra varför Emmi inte fått någon dagisplats än trots dispenspappret jag fick från läkaren. Hallå, man kan inte sätta ett barn på dagis en dag i veckan. Den som tror det måste vara totalt pantad i huvudet.

Samtidigt som jag är nöjd med mitt liv nu, mer än nöjd än jag någonsin varit så finns det ju saker jag stör mig på. Som det här med jobb. Jag vill kliva upp 7 på morgonen, väcka Emmi, klä på henne och mig, gå iväg till dagis för att lämna henne, gå till bussen och åka och jobba. Jag vill jag vill jag vill. Jag orkar fan inte vara hemma längre. Det är så fruktansvärt tråkigt att vara hemma hela tiden. Fuck fuck fuck, det är så tråkigt hemma. Det märks även på Emmi att hon tycker det är tråkigt.

Varför kan jag inte bara vara normal och frisk? Kunna träffa alla människor i världen, vara kontaktsökande och framåt. Kommer jag någonsin lyckas med ett jobb, jag som är så osäker? Jag är så otroligt rädd för att göra fel, rädd för att misslyckas helt enkelt. I skolan blev jag alltid utskrattad när jag gjorde någonting fel. När jag hade fel när vi skulle skriva på tavlan så hördes fnissen från klassen. Alla var elaka. Så fort jag tänker på grundskolan så börjar jag gråta. Så nej, jag har inte riktigt kommit över det.. jag har inte gått vidare. Dom har förstört mitt liv, dom där jävla mobbarna.

Vill bara slänga mig ned och gråta för att allt är så jobbigt när man förföljs av en diagnos som ändå ingen kan handskas med. Känns som att varken psykolog eller läkare förstår någonting. Hoppas det kommer någonting gott ur den där hjärnskrynklaren på onsdag.

Allt känns så förvirrat just nu. Tur att jag har Peter och Emmi. Mina ljus när det är mörkt.

Nu jävlar ska jag ta tag i min vikt. Visst, jag väger inte farligt mycket. Men för mig är det mycket, som från början varit jättesmal och endast vägt 45kg till mina 158cm. Nu väger jag 63kg, det är 18kg viktuppgång på 1år, och det ökar. Jag mår skitdåligt över det men har inte haft någon motivation. Men nu har syrran motiverat mig lite, vi har en liten tävling.. mest för min skull sade hon, eftersom att jag inte är nöjd med mig själv och min vikt. Har jag gått ned minst 5kg till jul så får jag en överaskning.. och jag ska INTE bara sluta äta, utan jag ska utesluta vissa produkter och äta mer sallad, nyttigare mat etc. Jag har även bestämt mig för att GÅ till ica och handla istället för att vänta tills Peter är hemma och åka bil, jag ska GÅ till hans föräldrar.. dit och hem.. vi är ju där lite då och då, det tar ändå bara ca 10min att gå, ändå tar vi alltid bilen. Så i fortsättningen för Peter och Emmi åka bil medan jag går! Ska även försöka ut och gå varje kväll, med eller utan Emmi. (Blir det med Emmi så får hon faktiskt sitta i vagn)

Får hoppas att det går bra. Önska mig lycka till.



Vill förtydliga lite, jag ska inte gå ned till 45kg igen, inte med flit i alla fall. Ska försöka hålla mig mellan 50-55kg. Bara det blir jag nöjd med.

Fick brev från psyk nyss, 375kr ska jag betala till dom jävlarna.. för ett jävla besök. Det är ännu en anledning till att jag inte vill ha med dom att göra, vi har inte råd! Men ändå ska jag träffa psykologen flera gånger för att sen se om jag kan få någon sjukskrivning? VI HAR INTE RÅD! Så därför har jag bestämt mig för att söka jobb.. och jag vet vilket jobb jag vill ha. Det ska nog gå bra.

Önska mig lycka till!

Idag kommer Peter hem. Ska bli så skönt. Slippa denna ensamhet. Visst, jag är inte ensam för Emmi är ju här.. men ni fattar. Jag har varit ensam två kvällar i rad och det har sänkt mig totalt. Jag har gråtit och gråtit, bleh. Varför kan inte allt bara vara bra? Varför kan jag inte vara normal för? Vad är normalt?

Mamma.. hur kunde du? Fattar du inte hur mycket jag lider.. hur mycket jag får kämpa.. hur jobbigt allt är. Fan.
Lärarna i skolan.. hur kunde ni blunda för mobbingen och misshandeln? Var jag inte duktig nog i skolan?

Jag var ett barn.


Hade jag fått leva om mitt helvetiska liv så hade jag berättat för någon utomstående vuxen hur det låg till hemma.


Jag är helt orkelös. Vill bara krypa in i ett hål och aldrig komma ut igen. Stänga in mig på rummet, låsa och slänga bort nyckeln. Nästan så att jag hatar mig själv. Är inte hungrig längre. Har ätit 8 smörgåsar sen Peter åkte i tisdags, och ja lite chips. Duckit massa vatten, mjölk/oboy och juice. Ja, självklart har jag fixat mat till Emmi. Men jag ville inget ha. Hon är så fin, min dotter.

Varför är det så jobbigt att leva?

När Peter kommer hem så ska jag krama ihjäl honom. Så mycket saknar jag honom!

Gråt gråt gråt gråt. Jag orkar fan inte gråta mer. Jävla skit.

Fan vad jag hatar det här. Allt känns så hopplöst just nu. Och jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag vill tillbaka till Stockholms Län. Man kan få mer hjälp och där blir man i alla fall inet hånad och kränkt. Ja, för det är vad  jag känner mig.. så otroligt kränkt. Jag blev inte tagen på allvar i Nyköping. Helvetesjävlaskit. Jag vill tillbaka hem igen, hem till Stockholms Län, hem till Botkyrka/Salem. Men jag kan inte, vi kan inte. Istället är jag fast här utan hjälp.. utan hjälp inget jobb, utan jobb inga pengar. Ja, ni fattar. Jag vill försöka, jag vill få hjälp.. men när jag inte blir tagen på allvar så blir jag ledsen och skiter i allt istället.

Jag orkar fan inte med det här. Livet är helt hopplöst, så meningslöst. MENINGSLÖSA SKITLIV! Varför måste allt vara så jävla svårt för?

Var på psyk idag. Värsta jag varit med om. Jag hatar att gå till psykolog och så men det här tog priset. Överläkaren kunde knappt svenska och jag fattade knappt vad han sade till mig, ställde en massa konstiga frågor, han blev irriterad på att Emmi var med.. till och med irriterad för att Peter var med. HALLÅ? Det är väl ändå mig ni ska rätta er efter så att jag över huvud taget vill kunna prata? När han sade "Jag störs av att hon är här inne" och "Vi brukar inte låta barn och partenr följa med in" flera gåner om.. så höll jag på att tappa humöret och be den jäveln dra åt helvete, men jag höll mig, tittade ned i bordet och pillade på Emmi's napp. Psykologen var lite trevligare och henne förstod man bättre.

Jag satt länge och berättade om mig själv och mina problem. När jag sade att jag har Borderline så såg dom ut som frågetecken även fast både jag och Peter har berättat för någon där nerifrån i telefonen att jag har fått den diagnosen. Efter ett tag säger läkarhelvetet att jag ska träffa psykologen så att dom får en bild av mig, hur jag är och så. ÄR NI HÖRSELSKADADE? Jag satt precis och förklarade allt!

På vägen hem var jag så irriterad, arg som ett bi var jag.. eller nej, mera som en getingjävel som ville stickas! Honom vill jag inte träffa igen. Henne kan jag träffa ett par gånger, men leder det ingenstans så skiter jag i det totalt. Just nu känns det som att jag bara vill slänga mig ned i sängen och gråta. Grät nästan på vägen hem, men höll tårarna inne och sade ingenting för jag skämdes. Kändes som att jag hade gjort bort mig totalt där nere.. som att det var fel på mig. Självklart är det fel på mig, det är väl därför jag över huvud taget åkte dit? VA?

Hade jag varit en normal jävla människa så hade jag kunnat gå till vårdcentralen och få en sjukskrivning.. men nej, nu har jag en jävla fucking diagnos och då måste jag ta den långa vägen. Den långa vägen som kommer trycka ned mig totalt, den kommer få mig att gråta och inte orka mer. Jag vill bara ha en sjukskrivning så jag kan ta allt i min egen takt. Jag känner även att jag inte har råd att prata med psykologen utan att få pengar från FK genom att vara sjukskriven. ARGH. Dagisplats kommer jag få hjälp med. Läkaren skulle prata med Trosa Kommun om det. Men bra, idioten gör någonting i alla fall!

Orka orka orka. Jag vill inte åka dit igen. Redan på vägen dit kändes det fel, hade en stor klump i magen som bara värkte mer och mer desto närmare vi var. Sen väl där så snurrade allt. Vad skulle jag säga? Vad ville jag få ut av det? Jag vill bara må bra. Men det känns som att dom pekar ut mig som något sorts psykfall. Den jäveln frågade mig om jag varit inlagd någon gång.. NEJ DET HAR JAG INTE DIN JÄVLA IDIOT. Helt ärligt, vem som helst hade blivit irriterad på honom. Psykologen sade att jag skulle ringa om det var något mer jag ville säga.. öh, 20min innan hade jag sagt att jag inte ringer någon, för jag har telefonfobi. Sedan skrattade hon bara.. som om det skulle vara roligt.

Jag fick papper av Silke som jag ska kryssa i. Öh? Okej. Jag tyckte att det var lite besvärligt att gå till södertälje psyk, men det här är fan löjligt.. det här känns inte alls bra. Inte ett jävla dugg.


Kanske ska man lyssna på alla andra istället? Jag kommer ändå aldrig få leva mitt liv som jag vill! Dessutom är jag rädd för framtiden. En del av mig vill bara slippa den, en annan del vill bara utforska den. Men jag är så rädd, så rädd.

Allt känns så jävla jobbigt just nu. Skit också. Jag som var på så bra humör i morse. Jag som bestämde mig för att inte tryckas ned av det här mötet. Jag som bestämde mig för att må bra även efter mötet där. Skit också!

Det här är kasst.

Vi har pratat med trosa Vårdcentral, jag försökte få en sjukskrivning men då jag har min otroligt roliga diagnos så kunde inte dom hjälpa mig.. utan jag måste ringa till Nyköping Psyk och få hjälp den vägen. (Okej, Peter får ringa åt mig då jag har telefonfobi) Han ska ringa dit på måndag och se till att jag får en tid. Han är så underbar som ställer upp för mig! Älskar dig!

Hur som helst. Jag hoppas dom i Nyköping är bra.. om jag känner att det är rätt så ska jag försöka komma med i en DBT-grupp och föröska bli av med mina värsta problem, isch. Värsta med det är att jag kommer vara i Nyköping på möte två dagar i veckan. Då måste Emmi ha dagis och eventuellt gå länge en dag i veckan, och då måste Peter prata med sin chef om att få sluta tidigare då han jobbar i Sthlm eller så kanske Peter's föräldrar kan hjälpa till. Uh, jag vet inte. Men det blir nog bra. Hoppas jag kan gå terapin, DBT.

Jag är så trött på det här, mina hjärna som spökar hela tiden. Jag har känt mig totalstressad idag bland alla personer som varit här på kalaset.. även om jag känner alla som kom så kändes det jobbigt.

Nyköping Psyk, här kommer jag! Yay.. låter ju bra, låter som att jag ska läggas in på psyket eller så.. haha. Ibland har jag känt att jag velat det, men vad är det för en utväg egentligen? SÅ dåligt mår jag inte.. och förresten så går det ju upp och ned hela tiden. Ena dagen är allt finfint medan dagen efter är allt skitdåligt. Hur fan kan det ens bli så? Låter helt stört när jag skriver det och läser det gång på gång. Det sjukaste är ju att jag själv inte förstår mig på mitt beteende även om jag läst om det så mycket, om och om igen.

Nej, jag ska fan fixa det här och bli en fucking jävla normal människa.. (Okej, vem säger vad som är normalt?)

Jag vet inte vad det är med mig. Just nu känner jag att jag inte orkar med ett skit. Har en förfärlig huvudvärk, ont i magen och mått illa i flera dagar. Samtidigt som jag känner mig helt konstig fyskiskt så spökar min hjärna och jag tänker hela tiden. Känns som att mitt huvud kommer sprängas så småningom och ut kommer en massa tankar flyga. Uh.

Jag är så glad för det jag har men ändå vill jag slänga mig ned och gråta för att jag är så missnöjd med mitt liv.. eller, det liv jag en gång hade. Varför blev det så här? Om jag hade kunnat så hade jag gått tillbaka i tiden och sagt ifrån ordentligt i skolan redan från början. Men vad visste jag då? Då trodde jag på allt som sades. Men nu vet jag att det är dom som är korkade, inte jag.

Min dotter skänker mig en enorm lycka och hon ger mig styrka att fortsätta, hon får mig att kämpa på. Men ibland blir allt bara för mycket, därför är det så skönt att jag är barnledig varannan helg.

Det är så skumt, alltihop. Samtidigt som jag är glad så gråter jag inombords.

Allra helst just nu skulle jag vilja ha lite ångestdämpande eller antidepressivt. Jag ångrar att jag aldrig gav sådant en chans när jag var 14år.. jag var en sådan barnrumpa, trodde jag var så stor och mogen, trodde jag kunde sköta mig själv. Men nu vet jag att psykologen och pappa brydde sig, det förstod jag inte då. Jag gjorde det dummaste man kunde göra, jag åt som jag skulle i några veckor men efter ett tag sparade jag allihopa. Tog överdoser lite då och då.. senast var i slutet av februari 2005 och det slutade med ambulans till Huddinge Sjukhus. Jag kan fortfarande inte komma över det, jag var så dum i huvudet. Samtidigt fick jag ju reda på att jag var gravid, då vände allt så självklart mår jag lååångt mycket bättre än jag gjorde innan jag blev gravid. Jag har aldrig mått så här bra tidigare.

Nu känns det som att jag bara förvirrar, mina inlägg här är så.. trista och förvirrande.

Hade en tom plats i mitt hjärta förut, som jag alltid fyllde med djur.. nu har den platsen fyllts igen. Med två råttor, jag är så glad över att vi har våra söta rådisar. Och jag kan ju säga att jag har världens bästa pojkvän.. jag önskade mig alltid en egen dator, så i våras fick jag ju en helt egen laptop.. rosa dessutom. Kan inte tacka honom nog, han är så underbar min älskling.

Ni skulle bara veta hur underbar och fin Peter är. Han får mig att må bra, ger mig kärlek och trygghet. Jag älskar honom så oerhört mycket.. min lilla familj här. Jag, Emmi och Peter.. vi tre mot världen. Jag och Peter har dessutom varit tillsammans i 1år om 3 veckor.

Nej, nu ska jag vila ett tag för jag har så jävla ont i min rygg, vet inte ens varför jag har det. Emmi ska snart se på Bolibompa, som varje kväll.

Sorry för förvirrande inlägg.

Tjoa



http://knasemmi.bilddagboken.se

För er som inte fattar så menar jag inte allt jag skriver här då jag skriver när jag är skitförbannad eller riktigt jävla nere. Jag ventilerar bara mina tanka för stunden, det får mig att må bättre. Det är så när man har problem. Folk som aldrig haft problem vet inte hur det funkar.